Tänker dela med mig av tankar och känslor..

Inför min kommande operation som känns så otäck och definitiv just nu.. Även lite om dagen när jag åkte till Umeå för att få beskedet, beskedet som Piteå Lasarett först förnekade att jag hade, som sen Dr i Umeå fick förklara för mig. Tur jag är en stark människa som inte ger upp så lätt, som kämpar trots att dagar kan numera kännas förjävliga, långa, ensamma och otroligt nervösa...

Hela min resa började i okt 2009, jag hade enorm hjärtklappning en kväll, hela kommande natt samt huvudvärk och sus i öronen (mer än den tinnitus jag har på höger öra) starka bröstsmärtor och kände mig allmänt ur balans i hela kroppen..

Nästa dag (med fortfarande samma symptom) åkte jag o barnen till min mamma, som efter ha sett och hört mig berätta hur jag mådde bad mig ringa akuten, och sen skjutsa mig dit..
Där gjordes ett EKG som inte visade något fel, blodprover som var Ok, skallröntgen som inte heller visade något, men min fumlighet och domningar på hela vänster kroppshalva samt mitt skyhöga blodtryck fick läkarna att ana oråd.. Jag har i vanliga fall ett BT på ca 110/55 men nu hade jag 140/97!!

Åker hem för att höra av mig mer nästa dag och sen dess har mina dagar, veckor och månader efter det, bestått i en massa blodprover, smärtstillande för huvudvärken, ryggmärgsprov samt magnetröntgen (för att inte tala om alla känslor inne i mig, mina känslor, min smärta, min oro) för att sedan 14 januari 2010 åka till Umeå för beskedet att jag har cancer! Dr har sett att jag har en beningn hjärntumör växande på hjärnhinnan ca 3x5cm, en växande godartad tumör som måste opereras bort.. Tur jag hade mannen min med mig, som frågade och funderade, för jag, jag satt bara helt tyst och stirrade på min röntgenplåt, på den vita runda bollen som lyste där på skärmen..

Tumören sitter alltså på hjänhinnan (och visst det känns väl mer tryggt veta det än om den vuxit Inne i hjärnan eller riktigt dåligt till) och jag skrivs upp på väntelistan för operation, väntelistan med en vårdgaranti att operationen kommer ske inom 2-3 månader, och nu ska det alltså ske, den 6 April på Umeå Universitetssjukhus.

Just nu känns mina dagar i mars månad bara mer och mer oroliga inför det otäcka som ska ske, det känns otäckt för den delen att man inte gjort det förr, mina funderingar om hur ont kommer jag ha när jag vaknar, hur länge kommer jag ligga i sängen, eller kommer jag "hoppa" upp ganska snart, när plockas ev kateter bort?, jag känner som om jag överlämnar mig själv och min kropp i någon annans händer, dock skickliga och underbara människor som arbetar där dem arbetar just för att dem älskar det, annars skulle de nog inte lagt ner så otroligt många år på studier och forskning innan man är i mål?